Hemma på Svensk mark

Hej allesammans.
 
Nu har jag varit hemma i tre veckor och hunnit landa lite. Sist jag skrev hade jag fortfarande en vecka kvar i usa och insåg inte då hur svårt det faktiskt skulle bli att komma hem. Sista veckan i USA åkte Mo och jag ner till LA för en sista helg tillsammans, det skriver jag mer om en annan dag när jag känner att jag kan gå tillbaka och titta på bilderna. 
 
Eftersom många har ställt frågan kan jag börja med att berätta att Mo och jag inte är tillsammans längre. Efter att jag lämnade USA är vi inte det, det hade aldrig fungerat i längden. Jag grät hela vägen från flygplatsen till Köpenhamm, och jag är ännu ledsen. Inte så mycket för att jag lämnat USA, och Mo, mer för att jag aldrig mer kommer leva det liv jag haft de senaste två åren. Att lämna Mo var svårare än jag någonsin kunde ana, men jag får skylla mig själv eftersom jag visste hur läget skulle ligga till efter att vi sade hejdå till varandra på flygplatsen. Att det inte finns ett sätt för oss att fortsätta vara tillsammans är svårt, och jobbigt, men det är bara så det är och jag får acceptera det och fortsätta. De tre senaste månaderna när jag var tillbaka i USA bodde jag hos honom och vi spenderade verkligen all tid ihop och att bara avbryta det så tvärt som vi var tvungna att göra var tråkigt. 
 
Förutom att lämna Mo är det en stor omställning att komma hem och bo tillsammans med mamma och pappa igen. Missförstå mig inte, jag älskar att vara hemma med familjen igen, men efter att ha levt mitt eget liv och inte behövt bry mig om någon annan är det svårt att leva med/hos någon igen. Självklart bodde jag hos en värdfamilj men jag hade mitt eget liv och jag gick och kom som jag ville. Jag är åter tillbaka på Media Markt. Efter att ha jobbat två år som au pair är det en rejäl omställnig att sätta på sig svarta jeans och en röd Media Markt tröja till skillnad från min pyjamas eller alternativt mjukiskläder hela dagarna. Ibland måste man vara lite realistisk och inse att man inte kan jobba hela livet i sin pyjamas... eller? Att jobba som au pair/Nanny är ett jobb jag älskar och någonting jag önskar att jag kunde ha livnärat mig på hela livet, men det hade aldrig fungerat med ett så kallat "vanligt liv" 
 
Jag måste bara komma in i att vara hemma, inse att jag inte ska tillbaka och att livet hemma har ändrats - både för mig och för alla andra som har varit hemma. På något sätt känns det som att mitt liv har varit på paus hemma i Sverige medan alla andra fortsatt, och att mitt liv fortsatte i USA. Nu när jag är hemma igen fortsätter jag där jag slutade medan alla andra är längre fram än vad jag är. Jag har fått en enorm erfarenhet av att ha åkt själv och varit borta i två år, och ångrar det absolut inte... men samtidigt så känns det som att jag är 100 steg bakom alla andra hemma. Till hösten börjar jag plugga i Lund, och förhoppningsvis känns allting lite bättre då. Tills dess får jag fortsätta framåt och hoppas att allting känns bättre..
Ni vet vad dem säger - Tiden läker alla sår. 
USA2017 | |
Upp